För 5 minuter sedan fick ett samtal från mitt ex som tala om för mig att han vill bort från mig ännu mer Vi hade sex innan ikväll och jag vet hur dumt det är. jag går och väntar på någon slags signal ifrån honom att han vill ha mig. Att han fortfarande vill ha mig brukar titta på honom och tänka, att han känns så kall och ointresserad…av mig, och det gör ont ända in i själen Det är så tomt efter honom Jag håller på att gå sönder av allt . alla känslor och allt saknad Ensamheten är nog bland det värsta . När man kommer till lägenheten som är Tom och tyst. Ingen som säger hej
Hallå! Eller som kramar om mig.Jag avskyr den här lägenheten. Hatar att sticka in yckeln i låset till lägenheten. ta ett steg in. Det känns som att hela mitt liv har satts på paus Jag så känslig för allting. Jag bara gråter .tänker och analyserar allting. Är så hård mot mig själv så att jag känner att det är bara mitt fel allting. livet är så pissigt Och just nu så orkar jag knappt med mig själv.Varför är allting är så tungt.
Varför är jag inte önskvärd länge.
Fan, det var ju honom som jag skulle bli gammal med. O prata minnen med.
20 år tillsammans. Som han valde o lämna.
Jag känner mig så ful. Fet. Och 50. Trots att jag snart förlorat 20 kilo. Och han har inte ens nämnt ett ord om det.
Kläderna rasar… ner från midjan… . Det mesta är alldeles för stort…
Usch vad jag är less på livet.
Hej…känner likadant. Läs mina tidigare inlägg. 13 år tillsammans , gifta 11 år, hade 2 barn var när vi träffades och fick en son tillsammans 9år idag. Hon har gått och tänkt på att något saknades ganska längre.Detta började redan för 3 år tillbaka gick jag reda på senare. Jag var omedveten och hon sa inget om det pga jag då hade en kris med depression och mådde inte bra och hon ville inte belasta mig mera. För ett 1,5 tillbaka berättade hon att hon tappade känslorna. Sexlivet hade också successivt avtagit och sista året försvunnit. Min värld rasade, vi gick till parterapi dec 2017 gick sådär men hon ändrades och jag såg en vändning. Jag försökte och gick över depressionen, blev mer social och kommunikativ (jag var inte så pratsam pga depressionen) och hoppades. Levde med hoppet att det skulle vända. Hela 2018, tills nu. Hon har gått ännu vidare i sin tankegång. För 1 år sen hade hon fantiserat att hon träffar någon nu har hon planer att göra det. Hon sa att det inte har blivit bättre mellan oss utan det som hon kände att hon vill ha något annat i livet (hon är 45 och jag 48) och nu har detta mognat i hennes tankar. Hon nämnde för 1 vecka sen att hon skulle gå på utflykt med vår son och en singel kollega och hans dotter. En “neutral” träff. Detta kunde jag inte förstås ta. Vi pratade och föreslog att vi skulle gå på parterapi igen och satsa på det vi har eftersom vi hade det ganska bra (utan sexet) senaste året.
Hon vill inte gå på parterapi igen, tror inte det ska funka, hon älskar mig och allt vi har, vårt hus o familj men hon känner att tiden rinner ut och hon måste agera efter känslan av att hitta det hon inte tror jag kan ge henne: stimulans, galenskap, sprallighet…och så är jag “långsam” enligt henne. Sen erkänner hon att hon är egoist att vilja göra så mot mig och vår familj och att hon är hårt mot mig ibland och att jag är värt någon annan som ska uppskatta mig osv. Vi hade en kanon familjeliv alla dessa 13 år, aldrig bråkat varit överrens om bonusbarnen (även om det blev några diskussioner ibland) delat på allt och varit snälla och schysta mot varandra. Hon hade faktiskt hoppats att jag skulle orka vara kvar och bo tillsammans med henne medans hon “testade”. Hon vill inte förlora mig som hon känner trygg och varm kärlek men det som kände inom sig är då pass stark nu och går inte att stoppa.
Nu är beslutet taget, skilsmässopapperna ska beställas nästa vecka, vi berättar för barnen efter semestern i augusti. Det gör ont och jag lider varje dag, varje timme. Men faktum är att hon är faktiskt inte samma kvinna jag träffade för 13 år sen. Men vad skulle jag kunnat göra annars? Hon är ute efter något annat trots att hon är väl medveten (det har hon erkänt) att det hon är ute efter inte finns. Och att risken att hamna i samma situation dvs att “tröttna” på sin framtida nya partner finns…men trots allt det så ville hon inte satsa på oss, på det vi har. Det är för sent och jag vet att jag inte kan göra något bättre än att släppa henne och att jag tar hand om mig. Även om hon säger att vem vet hur det blir i framtiden med oss? Jag hoppas inte på något, jag vet innerst inne att hon kommer snart att hitta något nytt. Nu orkar jag inte ens sova i samma säng med henne, något som jag gjort i 13 år…Hon tycket drt är lite konstigt. Men hon har tagit beslutet sen länge sen och vågade inte prata… Måste brytta. Tanken att hon träffar snart någon annan och blir förälskad gör ännu mer ont. Jag måste komma över henne…Hon tog ansvaret för vår separation ilska fall även om det var jag som “tvingades” säga det först.
Tack för ditt långa svar… och berättelse om hur du har det i ditt liv. Jag känner så igen mycket i dina känslor. Tex den biten att gå o sova varje kväll… ensam. Sängen bredvid är tom. Bara känslan att vara ensam har så många gånger gett mig panikkänskor. Legat ensam i fosterställning o bara gråtit. De gånger jag har vårt barn hos mig,så är det lite lättare. Då får jag vara mamma. O krama henne. Även om hon kommit upp i den åldern att hon tycker att kramas är lite jobbigt …
Har märkt hur himla mycket jag saknar närhet. Att någon bryr sig om mig. Bara mig. Senast idag fick jag en lång kram från en person som såg hur ledsen jag var. Då hängde tårarna i ögonen. Och jag hade 20 minuter kvar tills jag slutade jobba . Jag svalde och svalde.
Mitt ex har sagt till mig många gånger att jag skall sluta att tycka Synd om mej själv. Är det det jag gör?? Jag blir så arg över de orden. Det var han som lämnade. Han var så förberedd när han uttalade orden.och ‘tvingade’ även mig att säga orden. Då förlorade jag mig själv. Och mitt sörjande började.
Det tillsammans med min depression som jag har dragits med nu bra länge. Plus annat som gör livet än mer jobbigt. Som jag får hjälp med skall jag tillägga.
Förstår helt hur du kände när ditt ex berättade om att gå på en neutral träff… med någon annan.
Jag bävrar själv för den dagen… jag vet ju att den kommer.
Bor i ett litet samhälle. Man vet ju hur det är…
Han sa till mig att jag kommer att träffa någon. Jo. Det är ju verkligen DET man vill höra.
Parterapi ville han inte ens gå på.
Jag går nu själv . För att försöka bena ut tankar… känslor…
Har inte hunnit med att läsa dina inlägg, men ska göra det.
Det har jag också fått höra av mitt ex. ”Släpp sargen och gå vidare. Sluta tyck synd om dig själv” Hatar honom ännu mer när han trycker det i ansiktet på mig. Han har gått vidare och gillar inte att jag fortfarande är ledsen framförallt när jag ska lämna ifrån mig barnen.
Känner igen mig så mycket, din stackare.
Men, klyscha: det blir bättre och går till och med över!!
Men steg ett, sluta ha sex med honom!!! Det blir bara värre för dig och han kommer aldrig att komma tillbaka om du verkligen vill det (och ärligt, han är en skit, du mår bättre utan honom väldigt snart!). Varför skulle han? Han är fri men får invand sex när han vill och får veta hur saknad han är. Toppen, för honom.
Njut av 20 kilo bort, köp kläder, ut o se folk, ta hand om ditt nya jag. Han uppskattar det inte så låt dig själv njuta av det i alla fall!
Ha roligt hur jobbigt det än kan verka, till slut har du det automatiskt! Se hans fel, erkänn det som inte var så bra och som du retat dig på och nu slipper och vet att varje dipp blir kortare och varje tur uppe ur gruvan längre och snart så saknar du inte honom längre.
Vi är såååå många härinne dom gjort resan, och vi kan fanken inte ljuga hela bunten… Du kan själv!!
Kram!!
Det finns flera andra “fina” utryck: Jag vet att du är stark! Vi kan förbli vänner? Vem vet i framtiden…
Så egoistiskt! Bara för att detta får de att må bättre och lätta skuldkänslorna…Låt bli!!
Låter bekant med att inte vara villig att gå på parterapi, att man sover i sin ensamhet…Jag vill så gärna röra vid henne och visa att jag vill ha henne men nej…nu måste jag gå vidare…
Hon är väl medveten att jag inte vill skiljas men jag tvingas.
Apropå det så kom hon hem igår kväll från det “neutrala” utflykten med en kollega och hans dotter. Mycket glad och vår son med som lekte hela dagen med en jämnårig tjej “hans” dotter. Jag upprepade att det var olämpligt att ta med vår son men hon sa att det var “vänskapligt” och hon vet att vi måste skydda vår son och inför det som hållet på att hända. Jag visade henne skillsmässopapperna som jag skrev ut och berättade att jag inte orkar bo i samma hus trots att vi har en bra dialog och är schysta mot varandra. Jag har nog känslor kvar men inte hon och jag måste ta mig samman för att orka vara en bra pappa och en hel människa…Hon blev förvånad att jag inte orkade bo kvar…! Hur som mitt förslag var att vi hyr ett ställe i augusti efter semestern och bo där växelvis så att barnen bor kvar hi huset tills vi säljer. Hon blev ledsen med tanken på att hon skulle vara ifrån barnen varannan vecka. Sen är det också sagt att vi ska bekräfta (eller inte) beslutet att vi skiljas i augusti och då ska vi berätta för barnen och tänka på boendet osv. Men jag ville hon skulle veta hur det känns för mig. Att hon ska sälja huset är det också tufft för henne eftersom hon älskar det (kanske mer än jag) men jag förklarade att jag orkar inte bo kvar här, jag kunde tänka mig det bara ihop med henne som par inte som separerad! Det är för många minne…
Sen har tyvärt viruset som heter “hopp” försökte ta över mig men jag stod emot…Tänk om hon/vi ändrar oss i augusti? Jag vet att jag måste släppa och det är det jag gör men…
I så fall måste det bli rejälla uppoffringar och satsa 110% och jag vet inte om någon av oss ska vara redo att ta risken speciellt jag som befinner mig i en mycket besvärligare situation känslomässigt…Nej, nej…måste släppa !!
Gud, man måste ta ett steg i taget! Semestern närmar sig och jag vet inte hur det kommet att kännas. Vi ska inte vara tillsammans utan bara i 3 dagar under semestern och det känns både bra och dåligt just nu.
Hoppas du får en trevlig(are) dag! Kram på dig
Åh… va jobbigt när ditt ex var borta med ert barn på träff med en annan man… man vet ju innerst inne att man faktiskt inte kan göra någonting åt det hela…men i tankarna är det desto mer…
Tror jag kännt grym avdsjuka… faktiskt… och en känsla av stort svek.
Ja du… det är kanske en bra idé att hyra ett hus o vara där växelvis med barnen… om man klarar det ekonomiskt? Jag tänker att det blir ju mer än ett boende… Förstår helt när du säger att det inte känns bra att bo kvar… för många minnen… Helt sjukt egentligen att gamla minnen gör så ont. Jag har tänkt sista tiden att jag är för sjukt känslig… när minnena gör för ont. Är det för att jag är tjej? Extra blödig?Eller går alla igenom det? I alla fall de som blivit lämnade…
Mmm… semester tider… det ÄR skitjobbigt… jag önskar jag hade råd att ta mitt barn på resa till släkten…men ekonomin tål ingenting… och de reser inte hit. De prioriterar andra resor . Har inte kunnat spara någonting heller av olika anledningar. Men hoppas kunna göra det framöver.
I eftermiddags bröt jag ihop o grät…sätt här i soffan o kände hur tårarna kom.
Jag vet inte vem jag är, när jag är barnfri… ofrivilligt barnfri. Jag saknar ihjäl mig…
Så mycket som bara försvann…
Jo…så säger alla… det blir bättre,och det går över… det är väl bara så att det är för jobbigt att ta in. Men samtidigt vill jag ju bara ärlig mot mig själv. Och för vad jag känner…
Vet. Jag borde inte ha sex med honom. Och tänker att jag faktiskt innerst inne vet o förstår att jag inte skall. Jag är ju för f-n såpass gammal att inse vissa saker. Så…jag tänker försöka hålla på det. Måste ju förstå att han inte finner mig intressant…
Tack för dina pepp! Jo det är ju så att ni är så många här inne som gått igenom detta själva…
Men när man är mitt i det hela så är allt så snurrigt…
Ja… man undrar ju hur de vill att man skall vara i stället? Hyperglada? O helst vid lämning av barn?
Själv gör jag allt för att inte barnet skall se min smärta… men det är svårt. Det kommer sekunden efter dörren stängts…
Hon är faktiskt inte mitt ex…Vi är fortfarande gifta! Men nu är det något på gång med den nya “neutrala” träffen och så skriver hon till honom (skäms att jag snokade):
…Smärtsamt uppriktigt under senare tid. Bollen sattes i rullning för ca 2 år sedan, och det finns liksom ingen återvändo. Att våga förändra saker som inte är riktigt bra är ibland lite som att spotta dodsskräcken i ansiktet. Läskigt. Men älskar livet och vill fortsätta med det…
Det är ett äktenskap på upphällningen utan större dramatik. Det som kan verka eller kanske är väldigt bra under en tid är inte alltid det i förlängningen. Saker och ting händer, man utvecklas åt olika håll, all gnista försvinner. Kanske sorgligt, kanske det normala?
Klartext! Det är över. Jag vill bara försvinna. Fort!
Måste ta hand om mig…
Förstår dig så väl, det är det jobbigaste i hela
separationen. Sitter för första gången i barnens liv ensam, utan dem. Fjärde dagen, 11 dagar kvar…
Och jag är…ingen 
Nej såklart är hon inte ditt ex sorry blev lite fel… Att du lyckades läsa i i hennes telefon. Det hade jag själv aldrig kunnat göra på grund av att att han alltid bär med sig sin telefon dygnet runt och var noga och se till att jag aldrig kunde läsa i hans telefon när han skrev eller fick meddelanden Den kunde pipa konstant och det var ju ett jätte jobbig moment eftersom han aldrig ville tala om vilka de Var som skickade meddelande till honom alla tider på dygnet och till slut var han jätte irriterad på mig för att jag ifrågasatte SMSen jag har förstått att det är många förhållanden som har sin telefon öppen och dem låter den andra se vad som skrivs men jag vet inte vad det var som gjorde att han bara helt plötsligt slutade visa saker från sin mobil han sov med den till och med jämte sig och jag är inte dum och förstår att det faktiskt var någonting som han dolde Det har inte kommit fram någonting från hans sida men jag kände oron i magen länge något var inte rätt .Jag borde lyssna oftare på magkänslan. Den har oftast rätt.
Ja… det är verkligen en ren o skär pina att längta efter sitt eller sina barn då de inte är hos en… räknar dagarna…
Detta med att vara rädd om / inte lägga ifrån den även nattetid. Känner jag till mitt ex gjorde detta x 2 under en 8 års period. Båda ggr var det sms till mycket yngre tjejer. Och jag trodde att det bara var att han var " mentor" hjälpte dom. Men så var det inte
Jag vet, vi vet att det just nu känns som ett berg att ta sig över och att det är så mycket lättare om du ändå slapp göra det. Jag kommer ihåg hur jag grät och kved att jag vill inte, jag kan inte, orkar inte… smärtan, man låg dubbelvikt, bad om att få slippa. Tog alla små ”ömhetsbetygelser” (sex, ja) som ett tecken på att det blir bra. Han stannar.
Men, det blir inte så. Du orkar, du kan klättra du med, till slut sover du gott utan honom bredvid dig och för de flesta här har livet blivit bra, till och med bättre. Jag lovar dig, det går att komma ut på andra sidan, en minut, en timme, en dag i taget!! Du fixar det, du också!
Kram!
Ja men du… så jäkla jobbigt… jag känner sån ilska och faktiskt avundsjuka… på denna någon som får hans tid. Hans ord. Hans uppmärksamhet . Visst är det hemskt…
Åh… dina ord… “jag är ingen” Är precis de orden som jag själv tänker. Om o om igen…
Även om jag alltid kommer vara en mamma, så har ändå så mycket av min mammaroll blivit borttagen. Jag är inte hel längre. Inte halv heller… jag vet knappt vad jag är längre…
Nä… man vill så gärna i hjärtat hoppas att det inte är nåt skumt som pågår hos den andre… fast magkänslan kanske finns att det nog ändå inte står riktigt till…
Och magkänslan brukar ju stämma… tyvärr.
Hur länge skall man gå med den där klumpen i magen, som bara gnager inom en…
Exet som alltid finns i mina tankar. Saknaden efter honom. Längtan… jag känner mig så jäkla dum som har dessa tankar o känslor. När ska de sluta? När skall jag få känna inre lugn och inte behöva stångas med allt jag känner o tänker? Det allra enklaste hade ju varit att jag inte hade älskat honom. Då hade det ju inte gjort lika ont.
Men just nu försöker jag bara andas så gott det går. Ta en dag i sänder. Men än så länge gör allt så ont.
Och det känns inte bättre av att jag måste träffa honom dagligen på grund av jobb. Det är invecklat. Och just nu går det inte att ändra på. Men en dag hoppas jag på att kunna få ta mig vidare. Och inte behöva strö salt i såret var dag. För det tär. Tär så jäkla mycket .